Jag kom i kontakt med Useit genom mitt nätverk – ett nätverk som idag ser väldigt annorlunda ut än det gjorde innan jag drabbades av min stroke. Efter stroken har jag upptäckt en helt ny värld som tidigare, till stor del, gått mig förbi. En värld där människor delar erfarenheter av att leva med olika former av funktionsnedsättning och där frågor om digital tillgänglighet och inkludering får helt nya perspektiv.
Jag har själv fått ta del av andras erfarenheter och berättelser och därigenom hittat både hopp, igenkänning och stöd. När Useit frågade om jag ville ställa upp i en intervju om mina erfarenheter av digitala tjänster efter stroken såg jag därför en möjlighet att själv bidra. Ett sätt att ge något tillbaka.
Du kan läsa hela intervjun med mig hos Useit: ”Möte med Lisa Falk – När tillgänglighet går från teori till verklighet”.
Men intervjun fick mig också att tänka vidare.
När man plötsligt blir en annan användare
Jag har arbetat inom IT i mer än 25 år, framför allt med projektledning och verksamhetsutveckling, där digitalisering varit ett viktigt verktyg för att förenkla, effektivisera och utveckla verksamheter. En tanke har följt mig genom många av mina yrkesroller:
Det ska vara enkelt att göra rätt.
Men efter stroken har jag börjat lägga till en fråga som jag önskar att jag hade ställt ännu oftare:
Enkelt för vem?
För det som är enkelt för mig behöver inte vara enkelt för någon annan. Efter stroken har jag fått en helt annan förståelse för hur mycket energi som kan krävas för sådant som andra knappt behöver tänka på. Att prata. Att skriva. Att hålla i ett papper. Att navigera i ett formulär. Att ta in mycket information på en gång. Och det har gjort mig uppmärksam på hur mycket av vår vardag som bygger på antagandet att alla människor kan interagera med digitala tjänster på ungefär samma sätt. Så ser verkligheten inte ut.
Digital tillgänglighet kan ge frihet
Samtidigt har den digitala utvecklingen till stor del varit en enorm tillgång för mig. Datorn och mobilen har nästan varit mina närmaste bundsförvanter sedan stroken.
När talet varit som mest påverkat har möjligheten att skicka ett mejl i stället för att ringa varit ovärderlig. När jag kunnat göra en ansökan eller registrering digitalt har det gett mig möjlighet att klara saker själv, utan att behöva be någon annan om hjälp. Det handlar förstås om praktisk tillgänglighet.
Men för mig har det också handlat om självständighet och självkänsla.
Efter att plötsligt ha förlorat kontrollen över så mycket av livet har varje möjlighet att klara något på egen hand varit betydelsefull. Digitalisering kan med andra ord vara en fantastisk möjliggörare. Men bara om den är utformad så att människor faktiskt kan använda den.
Det är ofta de små sakerna
Min nya verklighet har också gjort det väldigt tydligt hur mycket som fortfarande kan förbättras. När jag kommer till en ny vårdgivare förväntas jag till exempel ofta fylla i en pappersenkät i väntrummet. Ofta finns det bara stolar och inget bord. För mig fungerar det inte. Jag kan inte längre skriva med penna som tidigare eftersom jag var vänsterhänt och den handen är påverkad. Jag har dessutom svårt att hålla ett papper stilla i knät med bara en fungerande hand.
Jag brukar därför erbjuda mig att svara digitalt, exempelvis via mejl. Hittills har det inte varit något alternativ. Det är en ganska liten sak. Men det är också precis sådana små saker som tillsammans kan avgöra om jag kan klara något själv eller behöver be någon annan om hjälp.
Vilka räknar vi egentligen med?
Det här har förändrat min syn på målgrupper. Funktionsnedsättning kan se ut på väldigt många olika sätt. Den kan vara synlig eller osynlig, permanent eller tillfällig och förändras över tid. Jag hade själv aldrig tänkt på mig som en person som skulle behöva särskild hänsyn i digitala sammanhang. Sedan blev jag plötsligt den personen. Det har gjort tillgänglighet väldigt konkret för mig. Inte som ett regelverk eller en punkt på en checklista, utan som skillnaden mellan att kunna göra något själv – eller att behöva be någon annan om hjälp. När vi utvecklar digitala tjänster tror jag därför att vi ibland behöver våga gräva lite djupare än den traditionella målgruppsanalysen.
Inte bara fråga:
Vilka är våra användare?
Utan också:
Vilka av våra användare har vi ännu inte förstått behoven hos?
Och kanske framför allt:
Vilka räknar vi inte ens med?
En fråga jag tar med mig
Jag är fortfarande samma person som brinner för utveckling, digitalisering och för att hitta smartare sätt att göra saker. Men jag har fått ett helt nytt perspektiv på vad det innebär att utveckla något som faktiskt fungerar. För mig har tillgänglighet gått från att vara något jag visste att man borde tänka på till att bli något jag själv lever med varje dag. Vi behöver inte vänta tills vi själva hamnar i en situation där en lösning inte fungerar. Min egen väg tillbaka efter stroken har också förändrat hur jag ser på arbete, utveckling och vad som faktiskt är möjligt när förutsättningarna förändras.
Vi kan börja fråga redan nu:
Enkelt för vem?
Det är en fråga jag själv önskar att jag hade ställt oftare tidigare. Idag försöker jag bära med mig den i allt jag gör.